Åtta veckor nyfödd

Heddas beräknade datum var den 14/8 och nu är det den 22/8. Hon skulle varit i sin första vecka nu, alldeles nyfödd. Men vi har haft henne i vårt liv i snart åtta veckor. Det är svårt att veta vad jag ska svara när folk frågar hur gammal hon är.

Jag har börjat kunna säga att hon föddes i alla fall. Att hon föddes för sju veckor sen. Men att hon kom tidigt och skulle ha fötts nyss.

Signe har fyllt åtta och började skolan igår. Det är otroligt skönt att ha nån slags vardag och inte vara tillsammans allihop hela tiden. Men det är jobbigt för att hon tycker att det är jobbigt. Jag önskar att hon mådde bättre.

Mitt kejsarsnitt har läkt hyfsat. Det gör inte ont, jag har tappat känseln lite runt själva ärret men smärtan är borta. Och jag känner mig hel igen, inte längre avbruten på mitten.

Gräl och saknad

Det plågsammaste med att vara inlåst på sjukhus var att vara ifrån Signe. Att inte få lukta på henne, se henne, veta att hon mådde bra. Eller hjälpa henne om hon inte mådde bra.

Och nu när vi är hemma igen är vi osams halva tiden och jag blir så arg att jag vill slåss. Vi grälar och bråkar och stissar upp varandra alla tre och vi är så förutsägbara att det är som att ofrivilligt vara skådespelare i en usel ångestfylld pjäs om dysfunktionella familjer. Som kör samma föreställning varje kväll, med samma trötta repliker och samma repetitiva utbrott och smällande i dörrar.

Om vi nu saknade varandra så mycket, borde vi inte kunna hålla sams när vi väl får vara tillsammans? Skulle man ju kunna tycka.

Väntan

En kväll när Hedda var några dagar gammal satt vi i skymningen på intensiven och väntade. AB hade Hedda på magen och satt i den stora svarta fåtöljen. Jag satt på en pall bredvid.

Hedda fick morfin och alvedon och hade ändå ont då och då. Hennes lilla kropp växlade i färgerna tegelrött och sjukligt gul. Hennes rygg, armar och lår var täckta av mörkblå fläckar och märken.

Tidigare under kvällen hade en äldre man, med en skylt där det stod LÄKARE och ett namn han mumlade fram och jag direkt glömde, utan medkänsla förklarat att Heddas brist på trombocyter kunde bero på en infektion. Eller på ett tillstånd orsakat av mig som innebar att hon inte kunde göra egna trombocyter. Antydningsvis var det senare dödligt. Det första var väl lite bättre.

Sen hade hon fått dropp i en timme med en transfusion. En klar vätska, samma utseende som koksaltlösning, leddes in i infarten hon hade i foten. Sen väntade vi en timme. Sen stack de henne igen, denna gång i huvudet. AB höll henne medan de stack, jag tittade bort.

Sen väntade vi. Efter en timme skulle provsvaren komma. Efter två timmar hade vi ännu inte hört nåt. Natten föll över avdelningen. Den ljusa juninatten där  ett kallt blått sken fortsatte falla in genom fönsterrutorna medan klockan gick till midnatt och förbi. AB satt med Hedda. Jag satt på en pall bredvid. Det fanns inget att säga, våra ord hade tagit slut för länge sen.

Om provsvaret visade att trombocyterna försvunnit betydde det att vår minimala lilla dotter hade någon fruktansvärd sjukdom. Om de fanns kvar skulle hon bli bra. Vi väntade och natten gick. Genom glasväggarna såg vi sköterskorna prata i sitt kontor. Ingen hade något besked till oss.

Tills de hade det. Provsvaren hade kommit. Det var oklart. Trombocyterna hade stigit litegrann men alldeles för lite. Inget gick att säga. De skulle göra om alltihop imorgon.

Fortfarande stumt skräckslagna gick vi och lade oss.

Kejsarsnitt

Såret börjar läka. Men jag känner mig avskuren på mitten. Som om jag är jag från naveln och uppåt. Men resten är avbrutet och trasigt. Som en sönderlekt leksak.

Jag har så svårt att säga att Hedda föddes den där timmen den 29e juni. Hon kom ut. De skar ut henne ur mig. Hon kom till oss då, men det känns inte som att hon föddes.

Kanske för att hon egentligen inte skulle varit född än.

Hemma

Jag längtade hem så otroligt från första dan jag blev inlagd. Det kändes som en fysisk smärta av hemlängtan. Jag kände mig så oerhört fel och ensam och utanför.

Nu när jag ser ut genom fönstret är det vår övervuxna trädgård jag ser, svalorna som jagar under molnen, äppelkart på träden. Det är istället så vackert och älskat att det nästan gör ont.

Fångad

Jag kände mig inlåst på sjukhuset. Jag vet och visste hela tiden att vård är frivillig. Ingen hade stoppat mig med våld om jag hade gått därifrån. Ändå kände jag mig, och var, tvingad.

Ett tag tvingad av dropp och kateter, när jag precis blivit inlagd och de var tvungna att fylla mina blodådror med magnesium för att få ner mitt skenande blodtryck. Magnesiumsdropp känns som om hela kroppen brinner inifrån. En känsla av oerhörd hetta som flammar genom varje del av kroppen. Det är på ett sätt outhärdligt, på ett annat smärtfritt.

Sen tvingad under hotet om att förlora mitt barn. Antingen genom det oundvikliga - utan vård riskerade vi båda att dö. Då blir frivilligheten obetydlig. Eller genom det mänskliga och ekonomiska. De hade stängt neonatalen för barn födda efter vecka 28.

När jag vägrade gå med på att fraktas som ett paket ensam till Falun kom till slut en stilig man i läkarrock ner till min sjuksäng och pratade länge om bemanning och vårdplatser. Det han sade betydde i slutänden att visst kunde jag stanna där. De skulle förlösa bebin. Men i samma ögonblick som hon kom ut skulle de ta henne och frakta henne utan mig till Falun. De hade plats för mig. Men de tänkte inte vårda min bebis.

Så när jag satt fastspänd baklänges i ambulansen som i två timmar körde bort från min familj och mitt hem kände jag mig tvingad och inlåst. Även om vård är frivillig.

Vi fick en dotter

Det blev med ens läge att börja blogga igen.

I november 2016 fungerade plötsligt vårt första IVF-försök och jag blev gravid.

I februari upptäcktes vid en vanlig kontroll på mödravården att jag hade blod och äggvita i urinen och jag blev inlagd på sjukhus i tre dar. De gjorde en biopsi på min ena njure och den visade att jag har en autoimmun njursjukdom, IgA nefrit. Efter det fick jag äta blodtrycksmedicin, vara sjukskriven på halvtid och ta blodtrycket varje vecka.

Framåt maj blev jag mer påverkad av graviditeten och blev sjukskriven på heltid. Och så den 23 juni var mitt blodtryck plötsligt högt hos barnmorskan och jag blev inlagd. Jag fick inte komma hem igen förrän tre veckor senare, med en förtidigt född dotter.

Nu har vi varit hemma ett par veckor. Fysiskt mår vi hyfsat allihop. Mentalt orkar jag inte tänka på.